Efter förlossningen – om kvinnors ärr och samhällets ansvar

Medverkande: Lisa Pelling (Samtalsledare), Kerstin Übelacker (Författare), Cecilia Alstermark (Medverkande i antologin Ärr), Karin Pettersson (Överläkare och docent i förlossningsvård), Eva Nordlund (Ordförande Svenska Barnmorskeförbundet), Ida Harju Håkansson (Regionpolitiker)

Introduktion till seminariet och problematik kring förlossningsvården🕓00:00:00 - 00:01:50

Seminariet belyser brister i vården efter förlossningen, med fokus på akuta kejsarsnitt och förlossningsdepressioner. Statistik visar att var tionde förlossning slutar med akut snitt och upp till en femtedel drabbas av förlossningsdepression, men dessa erfarenheter lyfts sällan. Seminariet söker svar från forskare, praktiker och politiker om vem som bär ansvaret när vården inte räcker till.

Kerstin Übelackers personliga erfarenhet och bok🕓00:01:50 - 00:05:30

Kerstin Übelacker delar sin historia om en svår förlossningsdepression efter sitt första barn. Hon berättar hur hon förberedde sig inför nästa förlossning och mådde betydligt bättre, vilket fick henne att reflektera över samhällets ansvar. Hennes bok "Mamma i mörker och ljus" utgår från hennes egna upplevelser och vidgar blicken till historiska och strukturella brister i vården av kvinnokroppen.

Mottagande av boken och konkreta förslag🕓00:05:30 - 00:09:12

Kerstin beskriver det starka igenkännandet från läsare, både kvinnor och män, som boken har fått. Hon betonar vikten av att bredda förståelsen för förlossningsdepression och lyfter fram över 80 möjliga orsaker. Hon föreslår att gravida kvinnor borde genomgå tester för att identifiera riskfaktorer för depression, så att vården kan ge extra uppsikt.

Cecilia Alstermarks bidrag till antologin "Ärr"🕓00:09:12 - 00:14:50

Cecilia Alstermark berättar om sitt poesibidrag till antologin "Ärr", som skildrar hennes traumatiska upplevelse av ett akut kejsarsnitt och en extremt för tidig födsel i vecka 25. Hon framhåller att fokus ofta hamnade på barnets hälsa, och att hennes egen fysiska och psykiska påverkan av snittet och sjukhustiden förbisågs.

Bokens syfte och mottagande🕓00:14:50 - 00:20:46

Cecilia diskuterar behovet av antologin "Ärr" som en källa till igenkänning och tröst för kvinnor som genomgått akuta kejsarsnitt, samt som ett verktyg för vårdpersonal. Boken har mottagits väl av både drabbade och barnmorskor. Hon pekar på att det behövs ett tydligare emotionellt omhändertagande, både under och efter förlossningen, för att undvika långvariga trauman som PTSD och förlossningsdepression.

Karin Petterssons medicinska perspektiv🕓00:20:46 - 00:29:01

Karin Pettersson, överläkare i förlossningsvård, känner igen många av erfarenheterna i böckerna och uppskattar det nya perspektivet boken "Ärr" lyfter. Hon menar att vården har gjort framsteg i att inkludera patienten i beslut inför förlossningen, men att eftervården fortfarande brister. Hon betonar att även om tidig hud-mot-hud-kontakt är önskvärd, går det att "läka" anknytningen om detta inte är möjligt direkt efter födseln.

Eva Nordlund om barnmorskors villkor och eftervården🕓00:29:01 - 00:40:47

Eva Nordlund, ordförande för Svenska Barnmorskeförbundet, lyfter fram barnmorskornas ansträngda arbetsvillkor och hur det påverkar vården. Hon betonar att eftervården har stora brister och att det behövs bättre kommunikation, trygghet och individualiserad vård, samt att barnmorskans kompetens ska värderas högre. Hon anser att det är en samhälls- och kvinnofråga att säkerställa rätt kompetens i eftervården.

Ida Harju Håkansson om ettårskontroller🕓00:40:47 - 00:50:51

Ida Harju Håkansson, regionpolitiker, förklarar sin drivkraft bakom införandet av obligatoriska ettårskontroller efter förlossning i Region Uppsala från 2026. Målet är att upptäcka och åtgärda problem som kvinnor förminskar, att förändra attityder kring vad kvinnor kan förvänta sig av vården, och att få in feedback för att förbättra vården i stort. Hon hoppas att andra regioner inspireras av initiativet.

Avslutande reflektioner från författarna🕓00:50:51 - 00:56:51

Kerstin och Cecilia reflekterar över diskussionen. Kerstin önskar mer långsiktig uppföljning och kontinuitet med vårdpersonal. Cecilia instämmer i vikten av uppföljning men betonar att den måste vara individanpassad, särskilt för de med mer komplexa trauman. Båda kritiserar hur förväntningarna på förlossningen ofta är orealistiskt positiva och efterlyser mer ärlig information om potentiella svårigheter och vikten av att vården finns där om något går fel.