INLÄST: Den förlamande oförmågan hos public service

Tove Lifvendahl inleder med att beskriva hur det svenska offentliga samtalet återkommande hamnar i intellektuellt baklås när viktiga samhällsfrågor görs till projektionsytor för föreställda motiv och agendor, istället för att sakligt diskuteras. Detta sker särskilt i frågor där svensk majoritetskultur krockar med andra kulturer, där kritisk granskning möts av personangrepp och karaktärsmord, vilket gör Sverige oförmöget att hantera problemen.

Denna gång handlar det om frågan huruvida oegentligheter har förekommit kopplade till valet, en sakfråga som borde ligga i allas intresse att få svar på för att säkerställa valets hemlighet, säkerhet och lika villkor för alla väljare. Lifvendahl pekar på att redan på valdagen stod det klart att alla inte kunde rösta på lika villkor, med exempel som långa köer och vallokaler som fick hålla öppet längre. Hon betonar att tilliten till institutioner som allmänna val bygger på att de tål att genomlysas och att de stärks genom ständig granskning, inte genom att skyddas från kritiska blickar.

Lifvendahl kritiserar sedan public service, Sveriges Radio och SVT Aktuellt, för att gång på gång visa sig oförmögna att hantera svåra samhällsfrågor. Hon menar att de istället för en vetgirig och prövande hållning inför okända företeelser, stannar kvar i ett tankemässigt platt landskap. Som exempel nämns hur Peter Wemblads artikel om förtidsröstningen i Järva, baserad på samtal med valförrättare och incidentrapporter, möttes av anklagelser om rasism från Vänsterpartiet. Lifvendahl ifrågasätter public service val av debattörer, som Johannes Klenell och Ali Esbati, vilka avfärdade Wemblads granskning som rasism eller rykten utan att själva ha läst rapporterna. Hon beskriver hur debatterna i public service var ojämlika och vinklade, där kritiska frågor riktades mot Wemblad men inte mot Esbatis långtgående anklagelser om rasism och undergrävande av demokratin.

Enligt Lifvendahl är opinionsjournalistik att bilda opinion med journalistiken som verktyg, vilket innebär att man tar reda på hur saker och ting ligger till genom olika metoder och sedan berättar om det, ibland med en tydlig slutsats. Hon menar att public service misslyckas med detta genom att prioritera ett vänsternarrativ och undvika sakfrågan.

Tove Lifvendahl drar slutsatsen att svensk public service oförmåga att hantera frågor där rasistkortet dras leder till att debatten blockeras, vilket i sin tur innebär att misstänkta oegentligheter i invandrartäta orter ses mellan fingrarna. Detta accepterande av en lägre standard sviker de boende i dessa områden och undergräver i slutändan den svenska demokratin, som därmed inte behöver några yttre fiender.