Inläst: Citizen Vigilante visar det som inte får skildras

Genre: analys, av Ivar Arpi

Tes: Filmen ”Citizen Vigilante” belyser en västeuropeisk verklighet präglad av kriminalitet och migration, där staten uppfattas som oförmögen att skydda sina medborgare, vilket leder till en förskjutning av skuld och en tyst kapitulation hos befolkningen.

Ivar Arpi inleder med att beskriva Uwe Bolls film ”Citizen Vigilante” som en våldsfilm som, trots sin bristande kvalitet, har träffat en nerv hos publiken genom att skildra en västeuropeisk verklighet med kriminalitet, migration och en stat som inte står på de laglydigas sida. Han exemplifierar med en brutal scen från filmen och konstaterar att filmens polariserade mottagande beror på dess politiskt sprängstoff, där en ensam hämnare, Michael Sanders, tar lagen i egna händer mot förövare som ofta är utomeuropeiska migranter. Arpi beskriver hur filmen initialt nekades åldersmärkning för hemmamarknaden i Tyskland, men ändå nådde en stor publik via X (tidigare Twitter) och Elon Musk, vilket visar att publiken kringgick ”grindvakterna”.

Arpi kopplar filmens handling till verkliga fall i Hamburg där grova våldtäkter med migranter som förövare resulterade i milda straff, medan en kvinna som förolämpade en dömd våldtäktsman dömdes till arrest. Han kritiserar den ”perspektivförskjutning” där förövarens bakgrund och trauman lyfts fram, medan offret glöms bort, och drar paralleller till uttalanden från Dan Eliasson efter mordet på Alexandra Mezher. Vidare beskriver Arpi fenomenet ”Suicidal Empathy”, där offer och samhället i stort känner skuld eller skyddar gärningsmän som tillhör ”svaga grupper”, även när det går emot deras egna intressen eller säkerhet. Han ger exempel från Norge och Sverige där våldtäktsoffer initialt tvekat att anmäla för att inte försätta förövaren i en besvärlig situation, samt hur forskare och medier har kritiserat offrens ”rasistiska” tolkningsmönster istället för att adressera brottsligheten.

Arpi fortsätter med att kritisera svenska myndigheters ovilja att regelbundet publicera statistik över brottsmisstänktas bakgrund, i kontrast till annan demografisk statistik. Han presenterar siffror som visar en överrepresentation av personer med utländsk bakgrund bland misstänkta för ungdomsrån och våldtäkter i Sverige och andra västeuropeiska länder. Han menar att den som vill veta hur samhället faktiskt ser ut idag, eller den som vill skydda sig, blir den som problematiseras.

Slutsats: Även om ”Citizen Vigilante” är en dålig film, fungerar den som en ”förbjuden hämndfantasi” som speglar en verklighet där majoritetsmedborgaren är offer, migranten förövare och etablissemanget medskyldigt. Arpi menar att filmen har rätt i sin diagnos om statens misslyckande att skydda medborgarna och lagföra brottslingar, vilket urholkar dess moraliska auktoritet och föder tanken på självjustis. Den verkliga lösningen är inte att fördöma medborgarnas vrede, utan att staten återfår sin förtjänst av deras lojalitet. I praktiken leder statens misslyckande dock oftast inte till revolt, utan till en tyst kapitulation där medborgarna anpassar sina liv efter otryggheten genom att flytta, välja bort skolor och vidta åtgärder för att skydda sig, vilket Arpi beskriver som ”en kapitulation på avbetalning”.