Inläst: Jag tror på Carola!

Wyndhamn beskriver hur Carola som 16-åring med låten ”Främling” omedelbart blev en nationell referenspunkt och en folkkär artist, men att hennes djupt rotade kristna tro snart blev en källa till både beundran och kontrovers. Hon noterar hur Carolas genombrott skapade ett unikt utrymme för tron i det svenska samhället, men att musikbranschen och journalister upprepade gånger försökte tona ner eller förlöjliga hennes övertygelse, ofta genom att framställa den som en svaghet eller till och med galenskap.

Krönikören lyfter fram Carolas förmåga att stå emot dessa försök att styra henne bort från Gud, och hur hon successivt har tagit makten över sin egen berättelse, bland annat genom sociala medier och sin självbiografi ”Jag är Carola: Frigörelsen”. Wyndhamn menar att Carolas ”frigörelse” inte handlar om att lämna religionen, utan om att befria sig från dem som försökt kontrollera henne och hindra henne från att fullfölja sitt gudagivna uppdrag.

Wyndhamn betonar att Carolas tro och förkunnelse har varit kärnan i allt hon gjort som människa och artist, en väg hon valt själv, oberoende av sina föräldrars bakgrund. Hon konstaterar att Carola redan vid genombrottet i Malmö var kristallklar med sitt livssyfte att visa kärleken och himmelen genom sin musik.

Anna-Karin Wyndhamn drar slutsatsen att Sverige inte längre är lika ”andligt blint eller religiöst tondövt” som det var när Carola slog igenom, och att detta delvis kan tillskrivas Carola. Berättelsen om henne visar att hon har förblivit densamma, medan det är vi i samhället som har förändrats.