Inläst: Popikon anklagas för ”folkmordsförnekelse”

Genre: Analys, av Göran Fröjdh

Medverkande: Martin Ware (artistkollega), Tommy Sheridan (politiker), Reem Kalani (musiker), Paul Kemsley (manager), Brandon O'Neill (krönikör)

Tes: Popikonen Boy George har anklagats för ”folkmordsförnekelse” och mött kraftig motgång i sin karriär efter att ha släppt en pro-israelisk låt, vilket belyser en pågående kulturkrigsdebatt inom musikbranschen.

Göran Fröjdh rapporterar att Boy George, känd från Culture Club, släppte låten ”We Will Dance Again” som delvis skapats med AI. Låten, som släpptes i slutet av juli, avfärdar anklagelser om att Israel skulle ha begått folkmord i Gaza och handlar om massakern på Nova-festivalen i oktober 2023. I låten uttrycker Boy George solidaritet med det judiska folket och kritiserar artistkollegor som poserar med palestinska flaggor. Detta ställningstagande har mött våldsam kritik från många i musikbranschen som stöder palestinarörelsen och anser Israels krigföring i Gaza vara folkmord. Artister som Martin Ware, Tommy Sheridan och Reem Kalani har fördömt Boy Georges agerande. Trots att flera människorättsorganisationer pekar på bevis för folkmordshandlingar, har frågan ännu inte avgjorts juridiskt.

Konsekvenserna för Boy George har varit omedelbara och allvarliga. Han lämnade sin roll som kung Herodes i musikalen Jesus Christ Superstar strax före premiären, ett beslut som hans manager Paul Kemsley menade var för att inte ta fokus från produktionen. Krönikören Brandon O'Neill kommenterade att det troligen var ett korrekt beslut för att undvika protester. Boy George har även klippt banden med Tony Pontius, chefen för hans musikbolag BGP, efter att Pontius vägrat släppa låten. Efter att ha blivit nobbad av BGP publicerade Boy George låten på Bandcamp, men den togs även bort därifrån, eventuellt på grund av plattformens policy mot AI-genererad musik, men fans misstänker att han blivit ”cancellerad”. Han säljer nu låten via X.

Fröjdh lyfter fram hur Brandon O'Neill i en krönika i Spiked drar paralleller till den irländska rapptrion Kneecap som uttryckt stöd för Hamas men försvarats av artistkollektivet, medan Boy George brännmärks för sitt stöd till Israel. O'Neill menar att en kultur där det är säkrare att skandera ”Ab Hamas” än att uttrycka stöd för den judiska staten är ”verkligen sjuk”. Boy George har tidigare hävdat att det blivit trendigt att hata Israel i artistbranschen och har kritiserat uppmaningar om att bojkotta Eurovision Song Contest. Fröjdh noterar också kontrasten mellan ”We Will Dance Again” och Culture Clubs tidigare fredsbudskap i ”The War Song” från 1984.

Slutsats: Göran Fröjdh drar slutsatsen att Boy Georges ställningstagande för Israel har lett till betydande professionella och personliga förluster, och att händelsen belyser en problematisk dubbelmoral inom kulturvärlden där vissa politiska uttryck accepteras medan andra fördöms hårt.