Inläst: Varför förgiftade Aida Hadžialić min bebis?

Genre: krönika, av Linnea Bali

Medverkande: Irene Svenonius (Stockholms finansborgarråd), Aida Hadžialić (Oppositionsråd), Lennart Ekdal (journalist)

Tes: Linnea Bali argumenterar för att förlossningskrisen i Stockholm kvarstår och till och med har förvärrats, trots minskat antal födslar och fler barnmorskor, men att mediernas uppmärksamhet kring problemen har tystnat, vilket gynnar nuvarande vårdpolitiker som Aida Hadžialić.

Linnea Bali inleder med att ifrågasätta varför de orimliga frågorna till vårdpolitikerna har tystnat, trots att problemen inom förlossningsvården kvarstår. Hon reflekterar över sin tid som presssekreterare åt dåvarande finansborgarrådet Irene Svenonius under barnmorskekrisen 2021, då många barnmorskor sade upp sig och en babyboom ledde till överbelastning. Svenonius kritiserades då hårt i media för att skylla ifrån sig när hon påpekade behovet av nationella satsningar. Bali kontrasterar detta med oppositionsrådet Aida Hadžialićs agerande, som tidigare krävde Svenonius avgång och anklagade henne för att vara osynlig, men som nu själv undviker intervjuer med medier hon anser vara ”oserösa” i vårdrelaterade frågor. Bali menar att Hadžialićs strategi att inte kommentera vårdfrågor är effektiv för att vinna val.

Krönikören beskriver sedan sin egen, mer komplicerade, senaste förlossning som resulterade i ett akut kejsarsnitt och en morfinförgiftad bebis, vilket hon dock inte lägger skulden för på vare sig Hadžialić eller Svenonius. Hon konstaterar att förlossningskrisen kvarstår: trots att antalet förlossningar minskat med 10% sedan 2021 och det åtta-punktsprogram som infördes under Svenonius styre har lett till fler barnmorskor, får färre kvinnor föda på vald klinik, klagomålen har fördubblats och målet om en barnmorska per födande är borta.

Slutsats: Linnea Bali drar slutsatsen att förlossningskrisen fortfarande pågår, men att mediernas rubriker har tystnat. Hon menar att Aida Hadžialić vinner på att undvika frågor och skylla vårdens problem på avsaknaden av nationella satsningar, en förklaring som tidigare kritiserades när Irene Svenonius använde den. Bali liknar situationen vid att vara brandchef när ingen längre kallar det för en brand, vilket är bekvämt.