SVT och klimatet – årets galnaste sommarprogram?

Genre: analys, av Jesper Sandström

Tes: SVT:s tidigare klimatkorrespondent Erika Bjerström uppvisade en partiskhet för radikal grön politik i sitt sommarprogram, vilket belyser en problematisk obalans inom public service gällande klimatbevakning som undergräver förtroendet för etablerade medier.

Jesper Sandström inleder sin analys med att kritisera Erika Bjerströms sommarprogram i P1, där hon, trots sin tidigare roll som SVT:s klimatkorrespondent, öppet tog ställning för radikal grön populism. Han menar att Bjerström buntade ihop all kritik mot klimatpolitiken med konspirationsteorier, smutsiga pengar från oljelobbyn, kvinnohat och rasism. Sandström argumenterar att denna partiska hållning, som han anser har präglat hennes arbete inom public service, är oacceptabel och att en liknande ensidighet aldrig skulle tolereras inom andra bevakningsområden som invandring eller ekonomi. Detta indikerar enligt Sandström en djupare kulturproblematik inom SVT.

Sandström exemplifierar vidare Bjerströms obalans genom att peka på hur hon kritiserar högerpopulister för att ifrågasätta klimatlagar, samtidigt som hon hyllar den ”gröna populismen” i Storbritannien. Han finner det bisarrt att hon i ena stunden avfärdar anklagelser om partiskhet som konspiratoriska, för att i nästa öppet förespråka ett radikalt populistparti. Han utvidgar kritiken till SVT:s generella bevakning, med Northvolt-dokumentären som ett exempel på bristande kritisk granskning av gröna industriprojekt, vilket han beskriver som ett ”grövsta möjliga tjänstefel” för en journalist. Sandström varnar för att denna obalans kan leda till fler misslyckanden, som med projektet Stegra.

Jesper Sandström betonar att en opartisk public service är avgörande för att granska klimatpolitikens målkonflikter och alternativkostnader, något som Bjerström enligt honom helt förbigår. Han kritiserar att hon enbart presenterar lösningar inom ramen för ”grön populism” och politisk styrning, utan att beröra teknikutveckling eller andra energikällor som kärnkraft, vilka varit avgörande för Sveriges låga utsläpp. Han menar att denna ”grönpopulistiska världssyn” inom SVT gör det svårare för publiken att få en rättvisande bild av klimatfrågorna och underlättar för grönpopulister att driva sin politik. Han framhåller att granskning av ekonomiska intressen måste gälla åt båda håll, även inom den gröna sektorn, för att undvika att undergräva förtroendet för medierna.

Avslutningsvis understryker Sandström att klimatförändringarna är påtagliga och kräver effektiva lösningar, men att detta just därför kräver den mest vällavägda klimatpolitiken. Han varnar för att bränna tid, pengar och politiskt förtroendekapital på aktivism, radikalism och dyra lösningar med dålig effekt, och hoppas att public service framöver kommer att behandla klimat- och miljöfrågor med samma krav på opartiskhet och kritisk granskning som alla andra samhällsfrågor.

Slutsats: Jesper Sandström drar slutsatsen att SVT:s bristande opartiskhet i klimatbevakningen, exemplifierad av Erika Bjerströms sommarprogram, riskerar att undergräva förtroendet för etablerade medier och leda till ineffektiv och missvisande klimatpolitik. Han efterlyser en större insikt inom public service om vikten av kritisk granskning och balans i klimatfrågan för att säkerställa en trovärdig och effektiv hantering av klimatutmaningarna.