Vad händer med barnen som saknas efter lovet?

Medverkande: Andreas Eriksson (moderator), Juno Blom (Barnombudsman, gäst), Linnea Lindqvist (lärare, skoldebattör, författare, biträdande rektor, kolumnist, gäst)

Ämnen

• Saknade barn efter sommarlovet: Ekot rapporterade att minst 850 barn saknades i skolorna efter sommarlovet, baserat på en enkät till två tredjedelar av kommunerna. Många misstänks befinna sig utomlands utan att skolorna vet var de är.
• Orsaker och omfattning av försvinnanden: Diskussionen handlade om hur vanligt det är att elever försvinner, vad skolor och myndigheter gör, samt möjliga orsaker som tvång, hedersproblematik eller föräldrar som reser utomlands utan att följa skolplikten.
• Myndigheternas ansvar och rutiner: Panelen granskade skolans, socialtjänstens, Försäkringskassans och Skatteverkets roller i att följa upp saknade barn. Det lyftes fram en brist på nationella riktlinjer och samordning mellan olika aktörer.
• Konsekvenser för barnen: Samtalet berörde de allvarliga risker barn utsätts för när de förs utomlands mot sin vilja, inklusive tvångsäktenskap, könsstympning och uppfostringsresor. Bristen på tillit till vuxenvärlden lyftes också fram.
• Förslag på åtgärder: Paneldeltagarna presenterade förslag för att förbättra situationen, såsom nationella riktlinjer, en barnskyddsmyndighet, en hedersombudsman, en grupp på UD för att hämta hem barn, och att snabbare dra in bidrag.

Positioner

• Juno Blom (Upprörd men inte förvånad över att barn saknas.): Hon har under 30 år träffat barn som tvingats ut ur landet mot sin vilja. Hon menar att samhället sviker barnen och inte tar sitt ansvar, och att det saknas ett nationellt uppföljningssystem.
• Linnea Lindqvist (Inte förvånad över nyheten om saknade barn, men betonar behovet av mer kunskap.): Många barn kan vara borta av olika skäl, men de 850 saknade barnen har troligen inte ansökt om att följa skolplikten på annat sätt, vilket väcker oro.
• Juno Blom (Kritisk till bristen på nationell samordning och tydliga rutiner.): Kommunalt självstyre leder till olika tillvägagångssätt, vilket skapar en känsla hos barnen av att ingen brydde sig. Det behövs ett 'detektivarbete' från skola och socialtjänst för att undersöka varje fall.
• Linnea Lindqvist (Bekräftar bristen på nationella riktlinjer och enhetliga rutiner.): Skolpliktsbevakningen varierar mellan kommuner, och det saknas nationell data på vad som händer med elever som försvinner.
• Juno Blom (Förespråkar ett perspektivskifte från föräldraorienterat till barnskyddsfokus.): Vuxna känner rädsla för att ifrågasätta andra vuxna, vilket går ut över barns rättigheter. Barn måste bevisa sin utsatthet, medan vårdnadshavare inte behöver motbevisa den.
• Linnea Lindqvist (Förespråkar tydliga nationella riktlinjer för skolpliktsbevakning.): Det bör finnas tio tydliga steg för vem som gör vad, när och hur det följs upp, för att undvika att det beror på enskilda handläggares kunskap.
• Juno Blom (Efterlyser en särskild barnskyddsmyndighet.): En sådan myndighet skulle kunna arbeta tvärsektoriellt med fokus på att skydda barn, inte förhandla med vårdnadshavare, och ha kapacitet att agera på rätt sätt.
• Linnea Lindqvist (Föreslår att bidrag dras in direkt vid misstanke om bortförande.): Att finansiera sex månader utomlands med bibehållet barnbidrag när det finns misstanke om bortförande är fel, då många troligen skulle återvända om bidragen drogs in.
• Juno Blom (Kritisk till samhällets ängslighet att erkänna hedersrelaterat våld i Sverige.): Sverige är högmodigt när det gäller barns rättigheter globalt men ängsligt att agera när det gäller känsliga frågor som hedersförtryck inom landet, vilket leder till att barn blir ensamma och lagar inte får praktisk effekt.
• Linnea Lindqvist (Efterlyser en hedersombudsman och ett helhetsgrepp.): Det behövs en spjutspets för att hantera hedersförtryck, då en kvarts miljon barn lever under begränsade hedersnormer. Regeringen måste ge myndigheterna uppdrag att agera.
• Linnea Lindqvist (Kritisk till rädslan för att framstå som intolerant.): Denna rädsla hindrar diskussionen och konkreta åtgärder, vilket leder till att barn far illa. Det behövs ett arbete i kommunerna för att våga se och agera.
• Juno Blom (Anser att det är provocerande att det saknas nationell statistik och samlad bild.): Trots att Sverige har statistik på det mesta, har man aktivt valt att inte föra tydlig statistik över dessa barn, vilket påverkar ansvaret att förebygga.
• Linnea Lindqvist (Kritisk till dubbla måttstockar för barn.): Barn som lever i hedersförtryck vet att de har rättigheter men upplever att de inte gäller dem, och samhället sviker dem genom att inte agera lika kraftfullt som för andra barn.

Slutsatser

• Det finns en allvarlig brist på nationell samordning, tydliga riktlinjer och uppföljningssystem för barn som försvinner från skolan, vilket leder till att kommuner agerar inkonsekvent och barn riskerar att falla mellan stolarna.
• Många av de saknade barnen misstänks vara utsatta för allvarliga hot som tvångsäktenskap, könsstympning eller uppfostringsresor utomlands, ofta mot sin vilja och som en bestraffning för att de vill åtnjuta sina rättigheter.
• Det finns en utbredd ängslighet inom samhället och myndigheter att agera kraftfullt mot hedersrelaterat våld och förtryck, delvis på grund av rädsla för att framstå som intolerant, vilket systematiskt sviker utsatta barn.
• För att lösa problemet föreslås konkreta åtgärder som en ny barnskyddsmyndighet, en hedersombudsman, en grupp på UD för att hämta hem barn, nationella riktlinjer för skolpliktsbevakning och att snabbare dra in bidrag för föräldrar till saknade barn.