I detta hundrade avsnitt av 'Apans anatomi' diskuterar programledaren och Björn Nordh ökenbegreppet som en metafor för den moderna tillvaron under kapitalismen, präglad av nihilism och separation. De utforskar hur öknen kan vara både en symbol för förödelse och en grogrund för motstånd och nya, kämpande gemenskaper, med kopplingar till klimatförändringar, krigföring och svensk politik.
Medverkande: Björn Nordh (gäst), Programledare (programledare)
Inledning och gästpresentation
Programledaren inleder det 100:e avsnittet av 'Apans anatomi' med att presentera dagens tema: 'öken'. Gästen är Björn Nordh från Autonoma kärnan, som är aktuell med texten 'Överlevandets öken' i tidningen Brand. Han välkomnas som en hedersgäst.
Destituerande makt och avsnittets tillkomst
Björn berättar att avsnittet kom till efter ett möte med programledaren på Radikalt forum, där de diskuterade begreppet 'destituerande makt'. Det är även Björns debut som poddgäst, vilket gör det till en speciell milstolpe för avsnitt 100.
Öknen som begrepp och filmen Dune
De planerar att närma sig ökenbegreppet på en mängd sätt: geografiskt, filosofiskt, religiöst, politiskt och kulturellt. En diskussion uppstår om filmen 'Dune 2', där Björn tyckte den var 'slätstruken' medan programledaren uppskattade dess ökentema.
Överlevandets öken – existentiell tillvaro under kapitalismen
Björn Nordh förklarar 'överlevandets öken' som ett existentiellt tillstånd under kapitalismen, en 'icke-värld' som är obegåelig men expanderar. Han hämtar inspiration från Marcelo Tarì och Osynliga kommittén, som ser det som villkoren för vår tillvaro: steril, livlös och ödslig.
Överlevnadssjuka och sökandet efter oaser
Begreppet 'överlevnadssjuka' från Ralf von Egem beskriver ett stympat liv i tvång till produktion och konsumtion, vilket leder till meningslöshet och depression. Motståndet handlar om att hitta 'oaser' – kämpande gemenskaper baserade på vänskap och kärlek – som finns i öknen men inte är av öknen.
Destituerande makt: en radikal vänstertradition
Programledaren förklarar den teoretiska bakgrunden till 'destituerande makt', som kommer från franska situationister och italienska autonoma rörelsen (Tronti, Agamben). Den utgör ett alternativ till 'konstituerande makt', som Negri förespråkade.
Vägran och skapande av kämpande gemenskaper
Destituerande makt innebär att undandra sig allt som får öknen att växa, genom en fördjupad vägran att rädda kapitalistiska institutioner. Istället ska man skapa 'oaser' genom revolutionärt blivande, där kärleken och vänskapen är centrala för att bilda kämpande kommuner.
Exempel på kommuner och internationellt motstånd
Exempel på dessa kämpande gemenskaper inkluderar Collective Effort och Sorgenfri-lägret i Malmö, samt internationella torgprotester som Tahrir-torget. Även populärkultur som zombieserien 'Last of Us' lyfts fram för dess skildring av kommuner.
Öknar i klimatförändringarnas tid
Ökenbegreppet appliceras på ekologiska och geopolitiska förhållanden, där 'Desert' av Anonymous diskuteras. Den texten beskriver hur civilisationen sprider öknar och hur 'kalla öknar' i norr blir nya fokusområden för exploatering ('cold rush') med stora folkomflyttningar som följd.
Krig som ökenspridning – fallet Gaza
Krig analyseras som en form av ökenspridning, exemplifierat med folkmordet i Gaza. Israel vill förinta Gaza som livsform genom att göra området obeboeligt, förstöra kultur och driva bort befolkningen, vilket resulterar i en 'grusöken av ruiner'.
Nihilismens öken enligt Nietzsche och Heidegger
Nietzsches citat 'Öknen växer, ve den som sprider öknar' kopplas till filosofisk nihilism och 'Guds död'. Modernismen och den borgerligt-liberala världen ses som en öken präglad av tomrum, meningslöshet och ensamhet, utan några övergripande värderingssystem.
Separation och politikens ökenspridning
Heideggers 'att vara i världen' kontrasteras mot en ökad separation från världen. Tikkun-gruppens syn på hur politik sprider öknen genom att abstrahera människor från deras sociala och känslomässiga nätverk lyfts fram.
Kapitalismens öken: skådespel, biomakt och realism
Kapitalismen och dess mekanismer, som skådespelssamhället (Debord), biomakt och kapitalistisk realism (Fisher), ses som olika 'namn' för öknen. De framkallar separation, isolering och en tillvaro där 'det är lättare att föreställa sig att världen går under än att kapitalismen går under'.
Nyliberalism och Tidöavtalet som ökenspridare
Konkreta exempel ges på hur nyliberalismen (genom kommersialisering) och Tidöavtalet (genom repression) sprider öknen i Sverige. Den blåbruna fronten ses som en 'organiserad giljotin' och Israel som ett 'laboratorium' för repressiv ordningspolitik.
Motstånd genom icke-kommunikation och hopplöshet
Motståndet kan ta sig uttryck i 'icke-kommunikation' eller 'kortslutningar' av det normala samtalet, som palestinaaktivister visat. Hopplösheten om att den rådande ordningen kan räddas blir ett vapen, en insikt om att det är omöjligt att reformera kapitalismen.
Ny livsform och biokommunismens projekt
Tarih betonar att något nytt måste skapas ur 'intet', utan att utgå från tidigare strukturer eller identiteter. Nick Diawid föreslår 'biokommunism' som ett politiskt projekt, en kamp för själva livet och livsmiljön, där man deserterar från både den kapitalistiska ekonomin och sitt eget ego.
Öknen som fritt och nomadiskt rum enligt Deleuze & Guattari
Deleuze och Guattaris koncept om 'släta' (gränslösa) och 'räfflade' (reglerade) rum presenteras, där öknen är ett slätt, nomadisk rum för motstånd. Frank Herberts 'Dune' och Fremenfolkets plan att 'terraforma' ökenplaneten Arrakis ses som ett projekt att återskapa liv.
Öknen: frestelse, prövning och insiktens plats
Marcelo Tarì beskriver öknen som en plats för frestelser (konsumtion, karriär), prövningar (lönearbetets utsugning) och insikt. Reflektioner görs över hur politiska rörelser måste skapa starka gemenskaper för att motstå dessa prövningar, vilket leder till andlig styrka.
Oaser som kämpande gemenskaper, ej tillflyktsorter
Den bibliska traditionen med öknen som plats för exodus och nya grundvalar lyfts fram. Som 'Den lille prinsen' illustrerar, är öknen vacker för att den gömmer en brunn. Oaser får dock inte bli passiva tillflyktsorter, utan måste förbli kämpande gemenskaper som fortsätter motståndet mot öknen för att överleva.
Teori, praktik och framtida ökenvandringar
Avsnittet avslutas med en reflektion över värdet av att tillåta teoretiska 'ökenvandringar' och kontemplation i tider av politisk stagnation. Betydelsen av att översätta inspirerande teori till praktisk, livsfrämjande kamp betonas, trots farorna med att referera till radikalkonservativ strömning.
Källinformation
- Utgivare:
- Apans anatomi
AI-genererad 24 mars 2026 19:13
- Modell:
- gemini-2.5-flash (gemini)
- Prompt:
- SRT to Description (Gemini) v1.1