The Soul in Neoplatonism | Mateusz Stróżyński

Medverkande: Mateusz Stróżyński (professor i klassisk och antik filosofi, psykolog, psykoanalytisk psykoterapeut)

Inledning till själen i neoplatonismen🕓00:00:05 - 00:00:41

Programmet inleder med att ställa frågor om huruvida vi har ett immateriellt jag och en separation mellan kropp och själ, samt vilka antaganden som format vår moderna psykologiförståelse. Det undras om själen enbart är en kvarleva från det förflutna.

Gästens bakgrund och expertis🕓00:00:41 - 00:01:16

Mateusz Stróżyński presenterar sig som professor i klassisk och antik filosofi vid Adam Mickiewicz-universitetet i Poznań, Polen. Han nämner sina forskningsområden inom antik neoplatonism, medeltida filosofi och mysticism, samt sin bakgrund som psykolog och psykoanalytisk psykoterapeut.

Antikens syn på jaget och själen🕓00:01:16 - 00:06:21

Diskussionen tar sin utgångspunkt i Aristoteles uttalande att 'själen så att säga är allting'. Det förklaras att antika människor hade en helt annan upplevelse av verkligheten, med en djupare koppling och enhet med världen. Själen blir vad den upplever eller vet, vilket Aristoteles teoretiserade.

Platonska traditionen och 'själens fall'🕓00:06:21 - 00:07:50

Inom den platonska traditionen, som hos Platon och Plotinus, finns konceptet om 'själens fall'. Det innebär att den nuvarande upplevelsen av världen inte är naturlig, utan förvrängd och en illusion. Fallet leder till en känsla av separation från världen och att vara instängd i sitt eget huvud.

Förhållandet mellan själ och kropp i antiken🕓00:07:50 - 00:11:25

Till skillnad från moderna problem med kropp-själ-dualisterna upplevde antika tänkare inte detta som ett lika djupt problem. För Plotinus och neoplatonisterna är kroppen en bild av själen, där själen projicerar kroppen. Själen ses som den mer verkliga entiteten, och en hjärnskada ansågs avbryta kommunikationen men inte påverka själen i sig.

Plotinus inflytande på tidig kristen filosofi🕓00:11:25 - 00:17:50

Plotinus' idéer var avgörande för kristna filosofer som Augustinus och de kappadokiska kyrkofäderna. De använde hans tänkande för att skapa kristen filosofi och harmonisera grekisk filosofi med bibliska uppenbarelser. Särskilt attraktivt var konceptet att verkligheten är en bild av en första princip, vilket kopplades till tanken att Gud skapade människan till sin avbild.

Universum som en reflektion av Gud🕓00:17:50 - 00:20:17

Plotinus beskrev universum som en serie speglar där ett enda ansikte, Guds ansikte, reflekteras. Naturen är en spegelbild av den kosmiska själen. Denna metafor, som även återfanns hos senare tänkare som Nikolaus av Cusanus, var ett potent sätt att förklara världens skapelse för kristna tänkare.

Det omedvetna i antik filosofi🕓00:20:17 - 00:27:01

Plotinus diskuterade det omedvetna som både ett högre jag (det andliga) och lägre begär (det subrationella), där medvetenheten endast är en liten del av verkligheten. Augustinus utvecklade idén om det subrationella omedvetna med 'dolda synder' och den andliga psykoanalysen genom bekännelse. Dessa tankar uppvisar slående likheter med senare psykoanalytiska teorier.

Förlusten av enhet och modernitetens påverkan🕓00:27:01 - 00:31:37

Ökenfädernas demonologi, där själen befolkades av andar, visar en annan aspekt av det omedvetna. Den djupa kopplingen till världen försvann dock med den vetenskapliga revolutionen från 1600-talet, som reducerade naturen till ett mätbart objekt. Detta har förvärrat känslan av separation och fragmentering i moderniteten, där även jaget upplevs som en sak bland saker.

Framtida hopp: Vetenskap och återställd helhetsbild🕓00:31:37 - 00:35:49

Modern fysik pekar mot en verklighet som är mer dynamisk och sammankopplad än vad 1600-talets vetenskap antog. Det finns ett hopp om att vetenskapen och traditionell filosofi/religion kan närma sig varandra igen. Återupptäckten av relationalitet och sammankoppling, istället för isolerade individer, kan leda till en återställd känsla av enhet.